Jag laddar med skyr idag, flatköku och skyr, jag tror det kan vara den mest typiska lunchen här på ön. Typiskt.
Skyr
skyr
skyr
skyr.
Jag har förut inte tyckt om den lilla yoghurtsaken men sen jag blev introducerad till skyr med grädde har den börjat växa. Samt med det komplementet blir det en protein OCH en fett källa. Här lever vi i arktiskt klimat vilket betyder att vi lever som djuren, till vintern måste man skapa en typ av fettreserv för att klara vindarna och vintrarna. Och fett är inte någonting som är särskilt enkelt att få i sig här. Nej, det är genom grädden, den härligt vita lena grädden vi får fettet, annars är det mest bara kex. I alla de former. Jag skulle nog uppskatta att minst 50%av min kost består av kex. Ibland när näringsbristen blir alltför påtaglig och det suger i musklerna av utmärgling tar jag ett rejält lager smör på det tunna vita kexet för att dämpa det värsta och paniken. Ja, paniken och samvetskvalet gentemot den kropp jag neglegerar, hur behandlar islänningarna sina kroppar egentligen, hur behandlar jag min kropp? med Kex.
Men det är ju inte bara fett som är trixit att få i sig, när proteinbristen gör sig påmind tar djuret vad rått som finns att ta, delar upp det i småbitar och sväljer. Försöker inte tänka på andra djur. Det är instinkten, det är djuret. Det är jag och Timothy Treadwell, vi lever som djuren. Drivna till bevildran av samhällets förunderliga normer.
Nu är jag snart ett kex själv, bräcklig och vit och då inser man snabbt varför islänningarna predikar så om dessa proteinyoghurtskyrar. Det är enda sättet. Och det måste vara därför jag mer och mer finner mig själv mitt uppe i de saker jag innan tagit ställning mot.
Ja, det finns lamm, jag är inte den som är den som inte äter kött vid tillfällen men oftast ligger det där med revben kvar eller halva huvuden och då vänder det sig i mig. Jag har ett svagt hjärta och kanske en ännu svagare själ. Därför äter jag nu skyr med grädde. Det är build up.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar