Jag har åkt runt med barnen i Mitsubishi Pajero, det är en stor bil. Man sitter en bit ovanför marken och de andra bilarna och man känner sig lite större, man blåser upp lite när man kör fram på vägarna. Man skulle kunna köra över dem utan att märka det. Det är som att köra runt i en ministad, allt där nedanför är pyttesmått, en leksaksstad. Ungefär så. Mitsu Pajero ser alltid nytvättat ut, den glänser jämt, mörkblå och stor som havet. Om jag fick välja mellan den och en gammal rostig bil skulle jag välja mitsu Pajo. Det är någonting speciellt med saker som glänser. Jag är fascinerad över fascinationen.
Jag avskyr bilar.
Jag fick googla automatväxellåda innan jag körde, D kör man på, + och - tecknet är bara om man vill hålla farten.
Det har inte vett att skriva om någonting annat. Jag är så uppspelt över kvällsmaten. Grænn kostur, utsökt mat ju!
Jag har gått runt i huset som ett oroligt djur idag, runt runt i cirklar, uttråkad, vankande, väntande. Jag har vant mig vid att tjejerna kommer hem vid halv tre, att de stör när jag städar, att de inte tar in osten och att de bråkar om datorn. Det är tusan jädrigt tyst när de inte är hemma. Det är uuurtråkigt att bara gå ensam. Kanske att det är lite för tyst. De har farit till Akureri på gymnastikuppvisning, nu drar resten av fjölskyldan också. Bara jag Egill Amma och Afi kvar. Och Ingibjörg, men gud vet vart den bruden håller hus.
ÄH, nu åkte Egill och morföräldrarna också. Èg er ein... það getur ekki verið gott.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar