Jag är labil, nervös, orolig och kan inte fatta beslut. Varför kunde ingen säga att det var såhär livet faktiskt kunde vara ibland när man är påväg att bli vuxen? Varför var det ingen som förvarnade om alla kriser och känslor man inte kan sätta fingret på? Jag trodde tonåren var över och tänkte vad fasen var det bara det där allt annat kommer bli lätt som en plätt men det blir svårare och svårare ju äldre man blir. Kanske skaffar man barn för att åter få se lyckliga, rena själar. Jag känner mig oren och smutsig. Sen tänker man att barn också måste hantera så mycket smärta och saker som gör ont. Fast om det inte gör ont alls hur vet man då att man känner? Och allt handlar bara om val, man väljer precis allting och det är ju det som är så svårt. Att välja känslor, att välja tankar.
Mina lakan är blodiga. Mitt hjärta krackelerar.
Jag vill bara lägga mig ner och lukta på asfalten.
Ps. Okej det här skrev jag i måndags (?) och nu är det nystart. Och det är alldeles för kallt ute nu för att ligga och lukta på asfalten. Ds.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
åh sånt går jag också och tänker på, att livet blir bara mer och mer komplicerat och allvarligt med alla val. Och barn också, tänk så grymt och elakt att sätta sånna till världen, man måste gå igenom så mkt. Nej lukta inte på asfalten. Move ahead! Nästa gång vi ses (hoppas snart!) är vi inte tonåringar längre. Puss
SvaraRadera