Òceans

På tisdagar är det tilbúd på bio här i reyjan, gott tycker vi!

I tisdags var vi på franske Jacques film Óceans, jag satt stundvis framåtlutat och tyckte den var otrolig, vidunderlig, smart och fin. Isa hade tydligen somnat en stund men bara en stund, något vi båda gjorde var att gråta en skvätt mot slutet.
Vad kan jag annat säga än att jag föddes med ett blödigt hjärta och grät det halvt ur mig när människorna kom och valarna satt fast i näten och delfinerna och sköldpaddan som förvirrat försökte lirka sig ur trådarna med sina händer och fötter och hajarna som sakta seglade mot botten levande men utan fenor, bara kropp. Det finns inget hopp. Jag hatar dig Leo Tolstoy men jag är berädd att tro dig på orden. Ondska är en medfödd egenskap. Och ja, vi är onda. Piss.

Moder, svälj oss.



Jag tycker ni ska gå och se den, jag kan ta er med i den känslomässiga bergochdalbanan man befann sig i:

1. Man förundras över livet i havet och den harmoni det är. Fiskarna är så vackra, valarna är så stora, korallerna är så färgsprakande, havet är så djupt.

2. Man får en känsla av obehag som resulterar i hjärtklappning och panik. HUA så stressigt det är att leva i "att döda eller bli dödad" hela tiden, aldrig slapna av överallt lurar något som vill äta dig där i havet.

3. Man blir varm och upprymd över den symbios de lever i, hur valarna slänger sig upp genom vattenytan, hur sälarna tittar på oss med stora pigga ögon. Hur hajarna simmar runt runt och käkar småfiskarna.

4. Människan kommer och man gråter och sparkar och förvrids av ilska. Man förbannar sitt släkte och ber tyst, snälla låt dem leva.

Jävla piss tänker man. Jävla piss att vi skulle utvecklas.