Egill, min tjugo månaders bäbis älskar att ge mig blöta pussar, han är sjuk vilket betyder att hans pussar innehåller massa bassilusker som jag nu fått, jag är dunderförkyld. Jag ska inte klaga, stackars Egill är brännhet av feber och har vattenkoppor över hela kroppen, han gråter och vill bli buren hela tiden. Mitt hjärta brister varje gång jag byter hans blöja och ser alla blåsor över hans febriga hud.
Jag känner mig hemma här nu i familjen och huset och staden och folket, men jag saknar våren något fruktansvärt. Solen skiner och man tror sig höra fåglarna ibland men sen går man ut och isvindarna sveper en omkull, pladask ner på backen tillbaka till verkligheten i februari. Jag har en svacka vad gäller språket också, jag kommer aldrig lära mig att tala det till vuxna människor.
I always seems to forget that melancholy is part of life, a new place doesnt change the way of it it wont matter how crazy persons i see how interesting persons i know or how stupid persons i look at everywhere i go i will some days feel monoton
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar